(55) Göteborgs domkyrka
Göteborgs domkyrka heter egentligen Templum Cathedrale Gustavi, eller Gustavi domkyrka, efter Göteborgs grundare kung Gustav II Adolf.
Kyrkan är den tredje som funnits på samma plats.
Först var en kyrka som byggdes 1633, kallad Gustav II Adolfs kyrka, eller Svenska kyrkan, för att inte blir förväxlad med Tyska kyrkan vid Gustav Adolfs Torg. Murar efter denna första kyrka som förstördes i en brand 1721, har hittats när man skulle förbereda installationen för en större hiss till läktaren. Fynden av murresterna är de äldsta spåren som man funnit från det ursprungliga Göteborg.
Den nya kyrka som man sedan byggde brann också den ner drygt 90 år senare, den 20 december 1802 tillsammans med 179 bostadshus. Branden var så kraftig att kyrkogården kring domkyrkan efteråt måste överges som begravningsplats. Istället flyttades begravningarna till Nya Kyrkogården vid Stampen. Material från de raserade murarna kring den gamla domkyrkomuren samt tre järngrindar användes sedan till en ny inhägnad på kyrkogården vid Stampen.
Men man beräknar att cirka 20 000 personer ligger begravda inom domkyrkan område och att cirka 3 000 personer har fått sin sista viloplats inne i kyrkan.
Den nya nuvarande kyrkan invigdes på Heliga Trefaldighets dag den 21 maj 1815, och delar av den gamla kyrkans grund användes på nytt till den nya kyrkan. Men sten från den gamla kyrkan användes också till privatbyggnader.
Den nya domkyrkan ritades av Göteborgs första stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg, och först då kyrkans murar nådde full höjd år 1808, slutgodkändes ritningarna av Kunglig Majestät. Carlberg avled innan bygget var klart, och arbetet slutfördes därefter av majoren Justus Fredrik Weinberg. Det sägs att Weinberg inte deltog i själva invigningen, av fruktan för att kyrkans flacka tunnvalv skulle störta in. Slutligt invigd blev domkyrkan dock först i september 1827 då tornet var färdigt.
Visst fog för sin oro hade ändå Weinberg, även om taket höll, för i början av 1900-talet började kyrktornet luta betänkligt, och man fick spärra av kyrkan emedan man gjorde grundförstärkningsarbeten. Under tiden höll man gudstjänsterna i andra kyrkor, bland annat i Tyska kyrkan. Det har visat sig att kyrkan är uppförd på "den allra sankaste delen av staden”.
Sidologerna som numera tjänar som samtalsrum respektive sakristia, och av göteborgarna kallas ”Spårvagnarna” hade tidigare en annan funktion. Den södra var kyrkbänk för biskopen och hans familj emedan den norra var reserverad för prästerskapet med familjer.
Predikstolen är ritad av ornamentsbildhuggare Axel Magnus Fahlcrantz, som även utförde en mängd arbeten för kungliga familjen. Han utformade bland annat modellen för Logårdsmuren och järnstaketet vid Logårdsmuren vid kungliga slottet i Stockholm. Predikstolen har Gamla Testamentets lagtavlor i relief och Nya Testamentets evangelistsymboler: Matteus människa, Markus lejon, Lukas oxe och Johannes örn.
Det gamla vägguret i domkyrkan är också det från 1700-talet. Det flyttades under restaureringen i mitten av 1950-talet till sin nuvarande plats vid den östra väggen i södra tvärskeppet. Tidigare stod det vid södra långväggen mot Kungsgatan. Vägguret tillverkades 1751 av urmakare Olof Rising i Göteborg, som också tillverkade själva urverket. I samband med att golvuret flyttades passade man också på att renovera uret grundligt, och man satte också istånd det vackert silverklingande slagverket. Men slagverket används vanligen inte eftersom det kan störa gudstjänsterna och andra aktiviteter i kyrkan.
Domkyrkan var den första kyrka i Sverige som fick centralvärme. Det skedde 1852, och året efter installerade gasljus som belysning i kyrkan.
Dagens altarprydnad har sitt ursprung i en uppsats som överintendenten Carl Hårleman gjorde ett förslag till i mitten av 1700-talet och som den då till Sverige nyinflyttade bildhuggaren på Stockholms slott Jacques Adrien Masreliez lät tillverka.
Fast han hade i sin tur bland annat hjälp av slottsnickaren Johan Wolff som gjorde själva snickerierna. Och förgyllningen anförtroddes en Madame Carowsky i Stockholm, som fick hela 10.000 daler kopparmynt för arbetet.
Vid samma tid som Masrielies skapade altarprydnaden för Göteborgs domkyrka färdigställde han också tillsammans med Hårleman utsmyckningen av orgeln och predikstolen i slottskyrkan i Stockholm.
Altaruppsatsen fick stå femtio år innan domkyrkan tillsammans med 179 privathus brann ner. Vid branden 1802 lyckades man rädda två stora änglar från altaruppsatsen. Dessa hamnade sedan hos en handelsman som så småningom sålde tillbaka änglarna till kyrkan för 50 riksdaler.
Arkitekten Justus Friedrich Weinberg lät upprätta ritningar till ett nytt altare med den tidigare altaruppsatsen som förebild.
Hovbildhuggaren Axel Magnus Fahlcrantz, som vid sidan av Jacque Adrien Masreliez son Jean Baptiste då ansågs vara den främste bilhuggaren i landet, fick sedan i uppdrag att tillverka den nya uppsatsen. Fahlcrantz lagade de två keruberna från den tidigare altarprydanden och tillverkade ett kors som han arrangerade till ett altare som har stora likheter med Hårlemans komposition.
Det första altaret i domkyrkan skänktes till kyrkan av konung Gustav II Adolf, och hörde ursprungligen hemma i jesuitkyrkan i Braniewo i Polen. Denna ersattes senare med altartavla från Stralsund, innan alltså Hårlemans altaruppsats kom på plats.
Det fanns en enkel orgel i domkyrkan redan i mitten av 1600-talet,
När domkyrkan byggdes upp efter den stora branden 1802 beställde en ny orgel av orgelbyggaren Olof Schwan i Stockholm. Denne avled dock under bygget och arbetet övertogs av orgelbyggaren Johan Eberhard.
Redan år 1824 renoverades den nya orgeln av orgelbyggaren Peter Zakarias Strand i Stockholm, men en senare renovering av en annan orgelbyggare från Stockholm ledde till klagomål och domkyrkoorganisten noterade i en skrivelse att fagotten hade ”lätet af en Späd-Kalf” och att ”klangen har en frappant likhet med jamandet af en katt”. I början av 1900-talet byggdes orgeln om och moderniserades av Eskil Lundén i Göteborg. På 1950-talet skadades dock orgelverket i samband med grundförstärkningen under den omfattande renovering av domkyrkan.
Den nuvarande orgeln invigdes i september år 1962, och med några mindre justeringar lät man behålla den gamla orgelfasaden.
I Gustavi domkyrka finns det sex kyrkklockor, fyra stora klockor samt två mindre slagklockor. Tillsammans väger de 13 ton, vilket är den största sammanlagda vikten kyrkklockor som finns i ett och samma kyrktorn i Sverige. De fyra stora klockorna tillverkades år 1815 och år 1816 av Charles Apelquist på Kungliga styckgjuteriet Marieberg i Stockholm. Dessa heter Storklockan, Söndagsklockan, Vardagsklockan, och Böneklockan. De övriga två heter Timslagklockan och Kvartslagklockan. Storklockan är med en vikt på drygt 5 ton den tredje största i Sverige. Den största finns i Uppsala domkyrka, och den näst största i Tyska kyrkan i Stockholm.
Kyrkan är den tredje som funnits på samma plats.
Först var en kyrka som byggdes 1633, kallad Gustav II Adolfs kyrka, eller Svenska kyrkan, för att inte blir förväxlad med Tyska kyrkan vid Gustav Adolfs Torg. Murar efter denna första kyrka som förstördes i en brand 1721, har hittats när man skulle förbereda installationen för en större hiss till läktaren. Fynden av murresterna är de äldsta spåren som man funnit från det ursprungliga Göteborg.
Den nya kyrka som man sedan byggde brann också den ner drygt 90 år senare, den 20 december 1802 tillsammans med 179 bostadshus. Branden var så kraftig att kyrkogården kring domkyrkan efteråt måste överges som begravningsplats. Istället flyttades begravningarna till Nya Kyrkogården vid Stampen. Material från de raserade murarna kring den gamla domkyrkomuren samt tre järngrindar användes sedan till en ny inhägnad på kyrkogården vid Stampen.
Men man beräknar att cirka 20 000 personer ligger begravda inom domkyrkan område och att cirka 3 000 personer har fått sin sista viloplats inne i kyrkan.
Den nya nuvarande kyrkan invigdes på Heliga Trefaldighets dag den 21 maj 1815, och delar av den gamla kyrkans grund användes på nytt till den nya kyrkan. Men sten från den gamla kyrkan användes också till privatbyggnader.
Den nya domkyrkan ritades av Göteborgs första stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg, och först då kyrkans murar nådde full höjd år 1808, slutgodkändes ritningarna av Kunglig Majestät. Carlberg avled innan bygget var klart, och arbetet slutfördes därefter av majoren Justus Fredrik Weinberg. Det sägs att Weinberg inte deltog i själva invigningen, av fruktan för att kyrkans flacka tunnvalv skulle störta in. Slutligt invigd blev domkyrkan dock först i september 1827 då tornet var färdigt.
Visst fog för sin oro hade ändå Weinberg, även om taket höll, för i början av 1900-talet började kyrktornet luta betänkligt, och man fick spärra av kyrkan emedan man gjorde grundförstärkningsarbeten. Under tiden höll man gudstjänsterna i andra kyrkor, bland annat i Tyska kyrkan. Det har visat sig att kyrkan är uppförd på "den allra sankaste delen av staden”.
Sidologerna som numera tjänar som samtalsrum respektive sakristia, och av göteborgarna kallas ”Spårvagnarna” hade tidigare en annan funktion. Den södra var kyrkbänk för biskopen och hans familj emedan den norra var reserverad för prästerskapet med familjer.
Predikstolen är ritad av ornamentsbildhuggare Axel Magnus Fahlcrantz, som även utförde en mängd arbeten för kungliga familjen. Han utformade bland annat modellen för Logårdsmuren och järnstaketet vid Logårdsmuren vid kungliga slottet i Stockholm. Predikstolen har Gamla Testamentets lagtavlor i relief och Nya Testamentets evangelistsymboler: Matteus människa, Markus lejon, Lukas oxe och Johannes örn.
Det gamla vägguret i domkyrkan är också det från 1700-talet. Det flyttades under restaureringen i mitten av 1950-talet till sin nuvarande plats vid den östra väggen i södra tvärskeppet. Tidigare stod det vid södra långväggen mot Kungsgatan. Vägguret tillverkades 1751 av urmakare Olof Rising i Göteborg, som också tillverkade själva urverket. I samband med att golvuret flyttades passade man också på att renovera uret grundligt, och man satte också istånd det vackert silverklingande slagverket. Men slagverket används vanligen inte eftersom det kan störa gudstjänsterna och andra aktiviteter i kyrkan.
Domkyrkan var den första kyrka i Sverige som fick centralvärme. Det skedde 1852, och året efter installerade gasljus som belysning i kyrkan.
Dagens altarprydnad har sitt ursprung i en uppsats som överintendenten Carl Hårleman gjorde ett förslag till i mitten av 1700-talet och som den då till Sverige nyinflyttade bildhuggaren på Stockholms slott Jacques Adrien Masreliez lät tillverka.
Fast han hade i sin tur bland annat hjälp av slottsnickaren Johan Wolff som gjorde själva snickerierna. Och förgyllningen anförtroddes en Madame Carowsky i Stockholm, som fick hela 10.000 daler kopparmynt för arbetet.
Vid samma tid som Masrielies skapade altarprydnaden för Göteborgs domkyrka färdigställde han också tillsammans med Hårleman utsmyckningen av orgeln och predikstolen i slottskyrkan i Stockholm.
Altaruppsatsen fick stå femtio år innan domkyrkan tillsammans med 179 privathus brann ner. Vid branden 1802 lyckades man rädda två stora änglar från altaruppsatsen. Dessa hamnade sedan hos en handelsman som så småningom sålde tillbaka änglarna till kyrkan för 50 riksdaler.
Arkitekten Justus Friedrich Weinberg lät upprätta ritningar till ett nytt altare med den tidigare altaruppsatsen som förebild.
Hovbildhuggaren Axel Magnus Fahlcrantz, som vid sidan av Jacque Adrien Masreliez son Jean Baptiste då ansågs vara den främste bilhuggaren i landet, fick sedan i uppdrag att tillverka den nya uppsatsen. Fahlcrantz lagade de två keruberna från den tidigare altarprydanden och tillverkade ett kors som han arrangerade till ett altare som har stora likheter med Hårlemans komposition.
Det första altaret i domkyrkan skänktes till kyrkan av konung Gustav II Adolf, och hörde ursprungligen hemma i jesuitkyrkan i Braniewo i Polen. Denna ersattes senare med altartavla från Stralsund, innan alltså Hårlemans altaruppsats kom på plats.
Det fanns en enkel orgel i domkyrkan redan i mitten av 1600-talet,
När domkyrkan byggdes upp efter den stora branden 1802 beställde en ny orgel av orgelbyggaren Olof Schwan i Stockholm. Denne avled dock under bygget och arbetet övertogs av orgelbyggaren Johan Eberhard.
Redan år 1824 renoverades den nya orgeln av orgelbyggaren Peter Zakarias Strand i Stockholm, men en senare renovering av en annan orgelbyggare från Stockholm ledde till klagomål och domkyrkoorganisten noterade i en skrivelse att fagotten hade ”lätet af en Späd-Kalf” och att ”klangen har en frappant likhet med jamandet af en katt”. I början av 1900-talet byggdes orgeln om och moderniserades av Eskil Lundén i Göteborg. På 1950-talet skadades dock orgelverket i samband med grundförstärkningen under den omfattande renovering av domkyrkan.
Den nuvarande orgeln invigdes i september år 1962, och med några mindre justeringar lät man behålla den gamla orgelfasaden.
I Gustavi domkyrka finns det sex kyrkklockor, fyra stora klockor samt två mindre slagklockor. Tillsammans väger de 13 ton, vilket är den största sammanlagda vikten kyrkklockor som finns i ett och samma kyrktorn i Sverige. De fyra stora klockorna tillverkades år 1815 och år 1816 av Charles Apelquist på Kungliga styckgjuteriet Marieberg i Stockholm. Dessa heter Storklockan, Söndagsklockan, Vardagsklockan, och Böneklockan. De övriga två heter Timslagklockan och Kvartslagklockan. Storklockan är med en vikt på drygt 5 ton den tredje största i Sverige. Den största finns i Uppsala domkyrka, och den näst största i Tyska kyrkan i Stockholm.
Foto, textbearbetning och inläsning: Smedberg Produktion AB.
Källor:
Bok: ”990 kyrkor från Skåne i söder till Lappland i norr”. Beatrice och Gösta Glase. ISBN 91-7988-142-4
Bok: ”1600- och 1700-talsstudier i Västergötland - Altaret i Göteborgs domkyrka”. Ingemar Hasselgreén.
Pdf: ”Inventering av Göteborgs kyrkobyggnader, rapport 1”, Bebyggelseantikvarie Maria Sidén. ISSN 1403-8153
Källor:
Bok: ”990 kyrkor från Skåne i söder till Lappland i norr”. Beatrice och Gösta Glase. ISBN 91-7988-142-4
Bok: ”1600- och 1700-talsstudier i Västergötland - Altaret i Göteborgs domkyrka”. Ingemar Hasselgreén.
Pdf: ”Inventering av Göteborgs kyrkobyggnader, rapport 1”, Bebyggelseantikvarie Maria Sidén. ISSN 1403-8153